Det tog lång tid innan jag lärde känna andra personer med kroniska sjukdomar. Eller liksom över huvud taget identifierade mig med andra som hade någon form av sjukdom eller normbrytande funktionsvariation. Jag minns att jag visste om ett barn i skolan som hade diabetes, och en i min klass i låg- och mellanstadiet hade mycket problem med huvudvärk och ryggsmärtor. Men jag tänkte aldrig att vi hade något gemensamt utöver att vi bodde i samma område och gick på samma skola. Jag totalignorerade de andra barnen med barnreumatism på varmvattengymnastiken och jag ville inte åka på rehabiliteringsläger för att träffa andra.
Jag hade intalat mig själv att alla andra med kroniska sjukdomar tyckte synd om sig själva och var supertråkiga. Till skillnad från min egen självbild om att sjukdomen inte kunde påverka mig ett dugg och att jag minsann inte var det minsta tråkig. (Send help!) I högstadiet och gymnasiet var det samma visa, jag kände noll connection med andra med långvariga eller kroniska sjukdomar.
Jag kände mig samtidigt ensam i min situation och var lite avundsjuk på den sammanhållning som de verkade ha inom Ung Cancer, som då var en helt nystartad organisation. Det verkade vara ett så stärkande och fint community, och jag ville också vara med. Men kände att det inte var min plats, för jag hade ju inte cancer. Men det inspirerade mig ändå. När jag sen hittade till Unga Reumatiker tänkte jag att “nu måste jag göra det här fullhjärtat” och kandiderade till ordförande. Det var nog det bästa jag någonsin gjort för mig själv. Att träffa andra med liknande erfarenheter som jag själv. Och de var ju inte det minsta tråkiga! Genom Unga Reumatiker fick jag lära känna många med reumatiska sjukdomar, och sen också många med andra kroniska sjukdomar. Och numera känner jag en omedelbar connection med i princip alla jag stöter på i livet med kroniska sjukdomar. Det känns som en typ av syskonskap och det stärker mig – och får mig att känna mig inte ensam alls faktiskt! Tack för det!
Genom Unga Reumatiker träffade jag ju också Kim! Och vi blev fort sjukt bra kompisar som stöttar varandra i medgång och motgång. Vi förstår varandra och hur det känns. Att vi båda två dessutom älskar segling är ju också ett plus såklart (och kanske lite extra plus eftersom vi båda är tillsammans med värmländska landkrabbor). Jag är så evigt tacksam för att Kim är i mitt liv och för vårt systerskap. Jag vet inte vem jag hade varit utan henne.
Vi är många som tycker att det här med nya vänskapsrelationer är svårt i vuxen ålder. Så här kommer några tips på hur du kan hitta en sjukt bra kompis:
Bli medlem i en patientorganisation och delta på en aktivitet
Många patientorganisationer arrangerar både lokala och nationella mötesplatser. Det kan vara en fikaträff, en gemensam aktivitet eller kanske ett helgläger. Vad är det värsta som kan hända? Våga prova! Din framtida sjukt bra kompis kanske är där!
Använd Facebook-grupper som “sjukt bra kompis-Tinder”
Det finns många sjukdomsspecifika Facebook-grupper. Prova att skriva ett meddelande i någon av dem och fråga om någon bor nära, och kanske vill ta en promenad eller fika. Kan vara läskigt, men inte läskigare än dejter i allmänhet väl?
Skicka ett DM till någon på Instagram
Följer du någon på Instagram som du känner en samhörighet med, även om ni inte känner varandra? Slide into DMs och skicka ett meddelande! Det kanske blir början på en ny vänskap – you never know!
Vi vill vara din sjukt bra kompis genom vår blogg och vår Instagram, och att du ska känna att vi tillsammans är ett community av sjukt bra kompisar. Vi hoppas att fler Maddar ska hitta sina Kimmar här.
Har du en sjukt bra kompis? Och hur träffades ni i så fall?
