På tal om att ha en sjukt bra kompis – har du något husdjur? Eller djur i din närhet på något annat sätt? Vi förstår att det såklart kanske inte är för alla. Men för oss är det verkligen ett måste, en överlevnadsstrategi och kanske till och med en del av meningen med livet!
Jag ser inte mig själv som någon som är uppvuxen med eller nära djur, och tidigare såg jag inte mig själv som någon som ens var särskilt förtjust i djur. Min mamma är allergiker och därför var det aldrig tal om att ha djur hemma. Men efter en del tjat fick jag faktiskt ett djur till slut ändå. En sköldpadda. Och även om det såklart var mysigt att dela rum med Sköldis (originellt, jag vet!) och hans akvarium, och det kunde vara roligt att få ta ut honom för fri lek på gräsmattan i trädgården (åtminstone tills han sprang och gömde sig under den gigantiska rhododendronbusken), så var det kanske inte riktigt så att vi hade ett särskilt band, jag och Sköldis. När mina föräldrar sedan skilde sig och flyttade ihop med nya partners, skaffade vi katter hemma hos pappa. Katter som jag gosade med så mycket jag kunde när jag var där, och som jag älskade, men i övrigt kanske inte var särskilt delaktig i omhändertagandet av. Dessutom var de utekatter som kom och gick som de ville. Så även om jag blev otroligt fäst vid katterna, och började identifiera mig som “en kattperson”, kändes det fortfarande väldigt långt bort för mig att skaffa en egen katt.
Det blev det snabbt ändring på när jag träffade min fru Tilda för snart sex år sedan. Hon hade en egen katt, hennes syster hade två katter, hennes föräldrar hade två katter och alla fyra pratade drömmigt om djur i största allmänhet. Idag har jag och Tilda har tillsammans skaffat en katt till (okej, vi har haft henne i fem år nu så det gick rätt fort). Och hennes föräldrar och hennes syster bor på en liten gård i södra Dalarna, där de har getter, får, höns, ankor, katter och en hund (och 15 000 bin). Att säga att jag har gift in mig i en familj som är tokiga i djur, är alltså en grav underdrift. Men det har också gjort någonting med mig!
För det är någonting med djur, som gör att allting blir lite, lite lättare. Jag vet till exempel att jag aldrig är ensam hemma, eftersom Archimedes och Leia alltid är där. Det finns alltid någon där när jag behöver stöd, tröst eller pepp – även om det ofta kanske betyder att jag måste tvångsgosa dem (som på bilden), finns de ändå alltid där. Och de dömer mig aldrig. Inte när jag har ont, har dåligt med energi eller är trött. Inte när jag är arg, gnällig eller bara allmänt låg. Istället är det så nära villkorslös kärlek jag har kommit. Det är klart att de kan få nog av mig, när jag har tryckt sjuttioelva gånger på deras nosar för att de är så söta, då vill de helst vara någon annanstans. Men samtidigt så vet jag att de kommer förlåta mig lika snabbt, och snart stå och trampa på min kudde när jag ska sova som om ingenting har hänt.
Idag är närheten till djur någonting som ger mig otroligt mycket energi. Som ökar min må bra-tid på ett sätt som nästan ingenting annat kan, både kortsiktigt och långsiktigt. Jag är så tacksam över att jag har så många djur i mitt liv, som ger mig så mycket kärlek och glädje. Jag, som inte ens såg mig själv som en djurperson, vet inget bättre än att åka upp och hälsa på hos getterna, fåren, hönsen, ankorna, hunden och de andra katterna. Jag, som tidigare var rädd för hundar, räknar ner dagarna tills dess att vi bor större och kan skaffa en egen hund. Eller två. Och minst en katt till.
