Hikefulness

Av mina 26 år har jag, Madde, spenderat mycket mer tid åt att tänka på vandring och planera för vandring än att faktiskt vandra. Jag har lagt min vandringslycka i andras händer och när de jag ville vandra med inte ville vandra med mig, blev jag ledsen och tänkte att det blir när det blir, och stannade hemma och gjorde något annat.

Men så har jag blivit dumpad, och två av de gångerna drog jag till Jotunheimen i Norge. Första gången besteg jag bara Galdhøpiggen med två goda vänner. Andra gången, några år senare, vandrade jag med tre kollegor några dagar och nätter för att sen återigen bestiga Galdhøpiggen och sen gå tillbaka genom dalar och fjällbäckar. Detta var innan mobildata var tillgängligt utanför Sverige, så det var en stor befrielse att inte ha någon som helst möjlighet till sociala medier. Men den största befrielsen var att jag faktiskt vandrade. Jag vandrade för min egen skull och jag visade mig själv att jag klarar mig allt bra på egen hand. Och det är upp till mig vad jag vill och gör, inte vad någon annan inte vill. Det där måste jag påminna mig om hela tiden. För jag vet att jag ofta faller tillbaka till att vara beroende av vad andra vill och inte vill.

Angeliqa Mejstedt, som sorgligt nog inte finns längre, hade en blogg och en podd om vandring, och skrev även en bok. Boken, bloggen och podden finns kvar och det är fortfarande mina största källor till vandringskunskap, vandringsmod och vandringspepp. Ett bra tips till dig som är nyfiken på vandring.

Angeliqa pratade mycket om hikefulness, och det är något jag strävar efter att känna mer och oftare. Hikefulness är de små stunderna där livet för en stund känns fulländat. När solens strålar tränger igenom regnmolnen, när morgonkaffet är perfekt tempererat och magiskt gott. När du får möta ett vilt djur på nära håll eller när du äntligen får ta av dig kängorna efter en lång dags vandring, doppa fötterna i en bäck och sen glida ner i ett par torra varma strumpor. När du får sätta dig ner och vila mot en solvarm klippa och dricka din Smakis. Vandring handlar ju egentligen inte om att ta sig från punk A till B. Det handlar om att njuta i nuet av resan och dagen. Du ska inte ta med dig för mycket medtagen tid ut på vandring. För om du i förhand bestämt vad du vill göra och se finns det inte tid för tidlöshet. I tidlösheten kommer vi ikapp oss själva. Den jag är hinner ifatt den jag blivit. 

Jag tror det var av just den anledningen som jag drog iväg på vandring de gånger då livet vände. Jag behövde få komma ikapp den jag hade blivit. 

En stor brittisk studie från 2019 visade att vi behöver spendera minst två timmar i veckan ute i naturen för att må fysiskt och psykiskt bra. Allra bäst mådde de som var ute i naturen fem timmar i vecka. En amerikansk studie från samma år rapporterade att att 20 minuter i naturmiljö räcker för att signifikant sänka mätbara stressnivåer. Så även korta vandringar gör oss gott. 

Jag vandrar i princip bara dagsturer och med dagsturer menar jag allt som oftast inte heldagsturer. För mig är vandring i första hand njutning. Försök att släppa pressen och stora ambitioner att gå långt. Är du på en vacker plats som du vill njuta mer av – stanna lite längre. Och lyssna. Skogen och fjället är inte det minsta tyst! Men det är vilsamt. 

Om du är sugen på att vandra, men din bästa kompis eller kanske partner inte är intresserade  – snälla, låt inte det hindra dig från att uppleva hikefulness. Gå med i Facebook-grupper, fråga andra om de vill hänga med. Var modig och vandra dagsturer solo. Inspireras och skaffa vandringskunskap via Vandringsbloggen. Din vandringslycka ligger inte i någon annans händer, utan i dina egna.

Är du sugen på att vandra? Vill du hänga med på en sjukt frisk vandring nästa år tillsammans med oss?